Kategori: Uncategorized

Texten nedan publicerades som ledarkrönika i Hallands Nyheter 18 juli 2025.

Såhär i mitten av juli, när semesterfirarna är som allra flest och våra halländska kuststäder och orter har tiotusentals besökare varje dag, då tar även riksdagsledamöter lite ledigt. Chattar, mailväxlingar och inlägg på sociala medier tystnar märkbart. 

Men det är samtidigt ett tillfälle att fundera lite extra på vad som är särskilt viktigt och vad vi ska vara rädda om. 

Vi har i Sverige fyra grundlagar. De handlar om yttrande- och tryckfrihet, om hur tronföljden ser ut och, viktigast av allt, hur landet ska styras och vilka fri- och rättigheter människor i Sverige har. De reglerna finns i Regeringsformen. 

Där talas i första kapitlet om fria och allmänna val, om fri åsiktsbildning och att landet styrs under lagarna. 

Det är det som är Sverige. Det är genom lagar vi som bor, lever och verkar här är överens om vad som gäller. Vi har faktiskt rätt att tycka vad vi vill, oavsett vilka värderingar vi kan ha. Sen, om man nu tycker att familjen ska bestämma vem barnen ska gifta sig med, så är det i och för sig alltså tillåtet att tycka så – men förbjudet att tvinga någon till det.

I ett sammanhang hävdade liberalernas nya partiledare att “det är inte en mänsklig rättighet att få bo i Sverige”. Men det är det faktiskt, kanske inte för alla och alltid, men alla människor har rätt till någonstans att bo och rätt till ett familje- och privatliv. Detta finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Så för alla som är svenska medborgare eller som har rätt att vistas i landet så finns det också en rätt att bo här. 

Det är inte värderingar som landet styrs efter, utan lagar, lika för alla.

Att ändra grundlagar är svårt och ska bli ännu svårare. Det krävs två riksdagsbeslut med ett val emellan. Och till hösten kommer ett förslag om att det ska krävas en kvalificerad majoritet vid det andra beslutet, alltså mer än två tredjedelar ska rösta för. Det garanterar att tillfälliga majoriteter av ena eller andra färgkombinationen inte ska kunna genomdriva stora förändringar som en stor minoritet motsätter sig.

Det är detta som är själva fundamentet för Sverige. Det är inte en fråga om hur “svensk” man är, hur många hundra år släkten funnits här eller hur bra det går i VM eller Eurovision. Utan det handlar om hur människor väljer att förhålla sig till de lagar som reglerar hur vi ska leva tillsammans och styra landet på ett sätt som säkerställer allas fri- och rättigheter på bästa sätt. 

Det handlar inte heller om 349 riksdagsledamöter som väljs vart fjärde år. Även om jag som en av dem och en av de 18 som representerar Miljöpartiet är extremt stolt över det så hade det inte varit meningsfullt utan det civilsamhälle som samlar människor för en “fri åsiktsbildning”, vare sig det gäller klimat, friluftsliv, natur,  kultur, idrott, patienters rättigheter eller något annat. 

Det är de som tillsammans med politiska partier står för fri- och rättigheter, demokrati och rättsstat och som kan svara på frågan “Vad är det för samhälle vi vill ha?”

En anonym insändare i Kungsbacka-Posten den 27 mars hävdade att Miljöpartiets migrationspolitik lett till en kraftig ökning av antalet våldtäkter i Sverige och att vi nu innehar en föga hedrande sjätteplats i antal våldtäkter/invånare bland samtliga länder. 

Till stöd för resonemanget hänvisar skribenten dels till “World Population Review”, dels till en undersökning av våldtäktsdomar i Sverige gjord av forskare vid Lunds universitet.  

Vi svarade på insändaren i Kungsbacka-Posten den 3 april. En insändartext på 1500 tecken ger inte mycket plats åt källor och annat underlag – så det följer här.

Inledningsvis ska det sägas att varje enskilt fall av sexuella våldsbrott är ett fall för mycket. Bakom alla siffror finns det drabbade flickor och kvinnor som i många fall fått skador och traumatiska minnen för livet. Inget annat än noll-tolerans är tänkbart – men vägen dit går delvis genom utredningar, statistik, jämförelser och andra data.

World Population Review redovisar antalet anmälningar – något annat är inte möjligt – i länder över hela världen. World Population Review är ett företag i Los Angeles som samlar in och presenterar befolkningsstatistik på ett lättillgängligt sätt, bland annat från US Census Bureau. När det gäller våldtäkter skriver WPR att siffrorna avser anmälda fall och tillägger att, inte minst i USA, är antalet anmälningar långt ifrån det verkliga antalet, av en rad olika skäl.

I förhållande till vår befolkning har vi i Sverige alltså ett – i förhållande till andra – högt antal anmälda fall av sexuellt våld, inbegripet våldtäkter. Men det säger inte särskilt mycket om det verkliga antalet sexuella våldsbrott. 

För att få en uppfattning om mörkertalets storlek i Sverige kan vi gå till Brottsförebyggande Rådets “Nationella Trygghetsunderökning”, NTU, som görs årligen. I undersökningen för 2019 uppger ca 1 procent av de tillfrågade att de utsatts för någon form av sexuellt tvång under året. Andelen som uppger att de utsatts har minskat något under 2017 och 2018, men det kan vara för tidigt att dra några säkra slutsatser om det. 

Omräknat till antal personer är det cirka 80.000 – nästan bara kvinnor – som utsatts för sexuellt våld. Det ska jämföras med 8.820 anmälda våldtäkter och totalt 23.200 anmälda sexualbrott under 2019. 

Vi har alltså möjligen en situation i Sverige där antalet våldtäkter faktiskt minskar samtidigt som antalet anmälningar ökar. Det säger vi med betoning på ”möjligen”, det är siffror som ska tolkas väldigt försiktigt.

Sverige var för övrigt först i världen med att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. Det skedde på 1960-talet. Men det dröjde till 1984 innan lagen prövades.

Så var det frågan om invandrares delaktighet och eventuell medverkan till ett högt antal våldtäkter i Sverige.  

Artikeln “Swedish Rape Offenders – a latent class analysis” har skrivits av Ardavan Khoshnood, Henrik Ohlsson, Jan Sundquist och Kristina Sundquist och publicerades 21 februari 2021.Ardavan Khoshnood och hans kollegor studerade drygt 3000 fällande domar i våldtäktsmål från 2000 till 2015 och fann att nära 60 procent avser första eller andra generationens invandrare.

Det är förstås problematiskt och ett allvarligt inlägg i diskussionen. Varje våldtäkt eller annan form av sexuellt våld är förfärligt och traumatiskt för den som blir utsatt – alldeles oavsett vem förövaren är. 

Samtidigt kan en okritisk läsning av artikeln riskera att leda tanken helt fel. 

Till att börja med handlar rapporten om sexualbrottslingar som fällts i domstol, dvs det handlar om sexbrott som anmälts. Det säger egentligen inget om antalet våldtäkter totalt sett. Dessvärre är det så kallade mörkertalet betydande (se ovan). 

Ännu har ingen uppföljning gjorts avseende antal fällande domar efter 2015. Det finns alltså ingen möjlighet att säga något som helst om eventuella förändringar sedan dess. Men vi vet att Samtyckeslagen som trädde i kraft 1 juli 2018 har lett till fler fällande domar. Från 2017 till 2019 ökade antalet fällande domar från 190 till 333, eller med 75 procent. Det skriver Brottsförebyggande Rådet, Brå, i en rapport till regeringen. 

Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet skriver om rapporten 10 juli 2020 med rubriken “Samtyckeslagen har fått den effekt som eftersträvades”. Utgångspunkten för lagen är att allt sex ska vara frivilligt och att varje människa har rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det finns en mindre omfattande undersökning på ett litet antal (21) dömda våldtäktsmän i Malmö under perioden 2013–2018. Det är en pilotstudie av Ardavan Khoshnood, Emelie Stiernströmer, Marie Väfors Fritz och Caroline Mellgren, publicerad 2020. Resultaten ska tolkas med stor försiktighet, säger författarna. Bland de 21 var det en majoritet invandrare av första eller andra generationen, medianålder 33 år. I flertalet fall var förövare och brottsoffer bekanta med varandra. Det är också i det sammanhanget viktigt, säger författarna, att hålla i minnet att Malmö är en stad med större sociala skillnader än många andra svenska städer.

Några senare mer kompletta undersökningar över våldtäktsfall och rättsliga påföljder finns ännu inte, enligt samtal med Ardavan Khoshnood. 

Så sammantaget: den anonyma insändarskribenten har inte mycket på fötterna. Dessutom hänvisar skribenten till en period som i huvudsak avser migrations- och integrationspolitik utformad av regeringarna Reinfeldt 1 och 2 (2006–2014). För egen del noterar vi vikten av att fortsätta följa utvecklingen nära, att tolka siffror med mycket stor försiktighet och att ägna stor uppmärksamhet åt integration och sociala frågor kring exempelvis destruktiva mansnormer, liksom åt stöd och hjälp till de som utsatts för sexuella våldsbrott, i vårt fall till exempel genom Kungsbacka Kvinnojour.