En treårig flicka i Norrköping miste livet efter en tragisk konflikt där föräldrar, familjehem och en kammarrätt som inte kunde se till barnets bästa var inblandade. Tvärs emot socialtjänstens rekommendationer valde rätten att rycka upp flickan från det enda hem hon hade – familjehemmet – för att hennes biologiska föräldrar skulle få omvårdnaden.
Det hade kunnat undvikas. Barnets bästa måste sättas före föräldrarnas, skriver ett antal debattörer, bland annat i Göteborgs-Posten. “Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad” står det också i Föräldrabalken, men det hjälpte inte flickan i Norrköping. Rätten fattade ett annat beslut, kanske baserat på lagens starka stöd för att det, som om det vore självklart, i första hand är föräldrarna som svarar för vårdnaden.
Nu har uppmärksamheten kring flickans öde fått ledande politiker att tänka om när det gäller lagstiftningen. Det togs upp till exempel upp i Sveriges Radios program P1-morgon där olika tankar på adoption och barnets möjligheter att själv ha en åsikt diskuterades. Att Barnkonventionen blivit svensk lag är inte helt säkert något som gör det bättre just i ett fall som detta. Därefter har Per Bolund och Åsa Lindhagen skrivit i Aftonbladet om att ”sätta barnens rättigheter främst”.
Barn som “stakeholders”
På ett helt annat plan: Inför COP25 i Madrid i höstas lämnade många länder in så kallade NDCs, “Nationally Determined Contributions”, avseende hur det enskilda landet ska följa Parisavtalet från 2015 och minska sina utsläpp av växthusgaser.
Brookings Institution är en av de äldsta tankesmedjorna i USA, inriktade på bland annat samhällsvetenskap och global utveckling. De tog sig för att gå genom alla NDCs som lämnats in och skriver under rubriken “National strategies are forgetting about girls, youth and children” att av de NDCs som presenterats under 2019 är det bara ungefär hälften som talar om “barn” som en egen grupp.
Och bara två av världens länder ser barnen som “stakeholders” – alltså inte bara som “intressenter” utan som några som tar en risk, som har något de satsar. Resten av de länder som överhuvud taget tar med barnen skriver om dem som en utsatt och sårbar grupp.
Barnens rättigheter att själva delta och bestämma över sin egen framtid, att få vara aktörer i sina egna liv är uppenbarligen inte en fråga som är särskilt uppmärksammad.
Vad är hem?
Det är alltså hög tid att se över och förstärka barnens rättigheter, roller och möjligheter i samhället. Vi måste förnya och kreativt reflektera över vårt tänkande och synen på barn som några som kanske inte bara passivt tillhör sina biologiska föräldrar.
Lagstiftningen är förstås en del av arbetet: är Socialtjänstlagen tillräcklig för att värna barnen? Passar bestämmelser och formuleringar i föräldrabalken år 2020? Är kunskaperna tillräckliga i rätten och hos politikerna? Kanske behöver vi fundera över vad “hem” egentligen är och om det nödvändigtvis måste vara hos en biologisk förälder.
Med tillit till professionen, de som arbetar med barn och ungdomar, till politiker, forskare och andra liksom till barn, ungdomar själva borde det vara möjligt att bidra till en diskussion som samtidigt är både nyanserad och konstruktiv – och spännande.
Då först kan barn och ungdomar bli “stakeholders” på riktigt, i sin egen framtid. Det måste ju vara rätt tänkt – det är ju ändå de som ska ta över det här klotet om några år.
Jan Riise, 15 mars 2020
Foto från Lissabon ovan: Vita Marija Murenaite/unsplash.com
Tack till Ingrid Gustavsson för kloka kommentarer
och synpunkter.
