Kategorier
Barns rättigheter Debattinlägg 2023/24

Rösträtt vid 16

Det här är en del av mitt inlägg i debatten om ”Valfrågor” i Riksdagen den 8 maj 2024. Samma dag skrev Susanna Kierkegaard på Aftonbladets ledarsida att ”Helldén har rätt – man borde få rösta vid 16 år”.

Fru talman!

Demokratin är hotad på många håll i världen och situationen förvärras år från år. 

Demokratin behöver snarare utvecklas, förankras och breddas. Det kan ske på flera olika sätt, bland annat genom att inkludera fler unga människor. I länder som Österrike, Skottland, Malta, Argentina, Brasilien och Ecuador får 16-åringar rösta, så även i delar av USA, Tyskland och Estland. 

De som är skeptiska till en sådan sänkning av rösträttsåldern ifrågasätter ofta om ungdomarna är vuxna nog att rösta, medan andra, som statsministern i helgens partiledardebatt i tv, menar att rösträtt har med myndighetsålder att göra. 

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel skriver en grupp tyska forskare om en undersökning baserad på mer än 10.000 unga vuxna i Tyskland. Forskarteamets utgångspunkt var att uppskatta rösträttens effekter på hur ungdomarna sökte information. Det visade sig att rösträtten i sig kanske inte har någon betydelse för politiska ställningstaganden, men gjorde stor skillnad i fråga om politiska diskussioner och att använda väljarstöd i form av appar av olika slag, som valkompasser. 

Det förefaller, skriver forskarna, som att detta till och med är mer utpräglat för 16-åringar än för 18-åringar. 

Rätten att rösta förändrar alltså beteendet. 

Det går alltså inte att dra den slutsatsen att de som idag inte har rätt att rösta för att de är för unga, att det faktiskt också är olämpligt att de har rösträtt – tvärtom, det kan vara en tillgång både för deras egen skull och för demokratins.

Inom Miljöpartiet anser vi att det är hög tid för en sänkning även i Sverige och att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år i kommun-, region- och riksdagsvalen. En försöksverksamhet på kommunal nivå bör inledas. År 1909 infördes allmän rösträtt för män och en rösträttsålder på 24 år. Därefter gjordes ett antal viktiga reformer. År 2021 var det 100 år sedan kvinnor för första gången kunde utnyttja sin rösträtt. Rösträttsåldern sänktes successivt under seklets gång. År 1945 till 21 år, tjugo år senare till 20 år och så år 1975 till dagens rösträttsålder: 18 år. Snart har det gått ett halvt sekel sedan dess. 

Vi anser nu att det är dags för ytterligare en , i syfte att bredda och stärka demokratin. Det är viktigt av flera skäl, bland annat eftersom varannan ung person inte känner sig inkluderad i samhället och de flesta upplever att de inte har inflytande över det politiska beslutsfattandet. Samtidigt ser vi hur unga engagerar sig i viktiga samhällsfrågor, till exempel klimatfrågan. Vi ser också fördelar med att de flesta skulle gå i gymnasieskolan med goda möjligheter till kunskapsinhämtning det år de får rösta för första gången. 

Unga vill vara med och påverka! Vi tror att en sänkt rösträttsålder ger möjlighet att i tidig ålder praktiskt introduceras till den demokratiska infrastrukturen, vilket förutom det demokratiska värdet i sig även kan stärka sammanhållningen och respekten för samhällets grundläggande värderingar. Vi är övertygade om att ungas tilltro till det politiska systemet, och till samhällsinstitutioner generellt, skulle öka om de får delta i det. 

Demokratiutredningen, som lämnade sitt betänkande 2016, föreslog att en försöksverksamhet med en rösträttsålder på 16 år skulle genomföras vid lokala val, något som ännu inte har blivit verklighet. Genomsnittsåldern för förstagångsväljare i Sverige är idag 20 år, Europas högsta. Med en sänkning till 16 års rösträttsålder skulle denna snittålder sänkas till 18 år.

Vi har från Miljöpartiets sida motionerat om detta även tidigare och jag tänker att vi återkommer i ärendet med uppdaterade kunskaper, erfarenheter och förslag vid ett lämpligt tillfälle.

Kategorier
2020-talet Barns rättigheter

Om barns rättigheter

Foto: Vita Marija Murenaite

En treårig flicka i Norrköping miste livet efter en tragisk konflikt där föräldrar, familjehem och en kammarrätt som inte kunde se till barnets bästa var inblandade. Tvärs emot socialtjänstens rekommendationer valde rätten att rycka upp flickan från det enda hem hon hade – familjehemmet – för att hennes biologiska föräldrar skulle få omvårdnaden.

Det hade kunnat undvikas. Barnets bästa måste sättas före föräldrarnas, skriver ett antal debattörer, bland annat i Göteborgs-Posten. ”Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad” står det också i Föräldrabalken, men det hjälpte inte flickan i Norrköping. Rätten fattade ett annat beslut, kanske baserat på lagens starka stöd för att det, som om det vore självklart, i första hand är föräldrarna som svarar för vårdnaden.

Nu har uppmärksamheten kring flickans öde fått ledande politiker att tänka om när det gäller lagstiftningen. Det togs upp till exempel upp i Sveriges Radios program P1-morgon där olika tankar på adoption och barnets möjligheter att själv ha en åsikt diskuterades. Att Barnkonventionen blivit svensk lag är inte helt säkert något som gör det bättre just i ett fall som detta. Därefter har Per Bolund och Åsa Lindhagen skrivit i Aftonbladet om att ”sätta barnens rättigheter främst”.

Barn som ”stakeholders”

På ett helt annat plan: Inför COP25 i Madrid i höstas lämnade många länder in så kallade NDCs, ”Nationally Determined Contributions”, avseende hur det enskilda landet ska följa Parisavtalet från 2015 och minska sina utsläpp av växthusgaser.

Brookings Institution är en av de äldsta tankesmedjorna i USA, inriktade på bland annat samhällsvetenskap och global utveckling. De tog sig för att gå genom alla NDCs som lämnats in och skriver under rubriken ”National strategies are forgetting about girls, youth and children” att av de NDCs som presenterats under 2019 är det bara ungefär hälften som talar om ”barn” som en egen grupp.

Och bara två av världens länder ser barnen som ”stakeholders” – alltså inte bara som ”intressenter” utan som några som tar en risk, som har något de satsar. Resten av de länder som överhuvud taget tar med barnen skriver om dem som en utsatt och sårbar grupp.

Barnens rättigheter att själva delta och bestämma över sin egen framtid, att få vara aktörer i sina egna liv är uppenbarligen inte en fråga som är särskilt uppmärksammad.

Vad är hem?

Det är alltså hög tid att se över och förstärka barnens rättigheter, roller och möjligheter i samhället. Vi måste förnya och kreativt reflektera över vårt tänkande och synen på barn som några som kanske inte bara passivt tillhör sina biologiska föräldrar.

Lagstiftningen är förstås en del av arbetet: är Socialtjänstlagen tillräcklig för att värna barnen? Passar bestämmelser och formuleringar i föräldrabalken år 2020? Är kunskaperna tillräckliga i rätten och hos politikerna? Kanske behöver vi fundera över vad ”hem” egentligen är och om det nödvändigtvis måste vara hos en biologisk förälder.

Med tillit till professionen, de som arbetar med barn och ungdomar, till politiker, forskare och andra liksom till barn, ungdomar själva borde det vara möjligt att bidra till en diskussion som samtidigt är både nyanserad och konstruktiv – och spännande.

Då först kan barn och ungdomar bli ”stakeholders” på riktigt, i sin egen framtid. Det måste ju vara rätt tänkt – det är ju ändå de som ska ta över det här klotet om några år.

Jan Riise, 15 mars 2020

Foto från Lissabon ovan: Vita Marija Murenaite/unsplash.com
Tack till Ingrid Gustavsson för kloka kommentarer
och synpunkter.