En anonym insändare i Kungsbacka-Posten den 27 mars hävdade att Miljöpartiets migrationspolitik lett till en kraftig ökning av antalet våldtäkter i Sverige och att vi nu innehar en föga hedrande sjätteplats i antal våldtäkter/invånare bland samtliga länder.
Till stöd för resonemanget hänvisar skribenten dels till “World Population Review”, dels till en undersökning av våldtäktsdomar i Sverige gjord av forskare vid Lunds universitet.
Vi svarade på insändaren i Kungsbacka-Posten den 3 april. En insändartext på 1500 tecken ger inte mycket plats åt källor och annat underlag – så det följer här.
Inledningsvis ska det sägas att varje enskilt fall av sexuella våldsbrott är ett fall för mycket. Bakom alla siffror finns det drabbade flickor och kvinnor som i många fall fått skador och traumatiska minnen för livet. Inget annat än noll-tolerans är tänkbart – men vägen dit går delvis genom utredningar, statistik, jämförelser och andra data.
World Population Review redovisar antalet anmälningar – något annat är inte möjligt – i länder över hela världen. World Population Review är ett företag i Los Angeles som samlar in och presenterar befolkningsstatistik på ett lättillgängligt sätt, bland annat från US Census Bureau. När det gäller våldtäkter skriver WPR att siffrorna avser anmälda fall och tillägger att, inte minst i USA, är antalet anmälningar långt ifrån det verkliga antalet, av en rad olika skäl.
I förhållande till vår befolkning har vi i Sverige alltså ett – i förhållande till andra – högt antal anmälda fall av sexuellt våld, inbegripet våldtäkter. Men det säger inte särskilt mycket om det verkliga antalet sexuella våldsbrott.
För att få en uppfattning om mörkertalets storlek i Sverige kan vi gå till Brottsförebyggande Rådets “Nationella Trygghetsunderökning”, NTU, som görs årligen. I undersökningen för 2019 uppger ca 1 procent av de tillfrågade att de utsatts för någon form av sexuellt tvång under året. Andelen som uppger att de utsatts har minskat något under 2017 och 2018, men det kan vara för tidigt att dra några säkra slutsatser om det.
Omräknat till antal personer är det cirka 80.000 – nästan bara kvinnor – som utsatts för sexuellt våld. Det ska jämföras med 8.820 anmälda våldtäkter och totalt 23.200 anmälda sexualbrott under 2019.
Vi har alltså möjligen en situation i Sverige där antalet våldtäkter faktiskt minskar samtidigt som antalet anmälningar ökar. Det säger vi med betoning på ”möjligen”, det är siffror som ska tolkas väldigt försiktigt.
Sverige var för övrigt först i världen med att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. Det skedde på 1960-talet. Men det dröjde till 1984 innan lagen prövades.
Så var det frågan om invandrares delaktighet och eventuell medverkan till ett högt antal våldtäkter i Sverige.
Artikeln “Swedish Rape Offenders – a latent class analysis” har skrivits av Ardavan Khoshnood, Henrik Ohlsson, Jan Sundquist och Kristina Sundquist och publicerades 21 februari 2021.Ardavan Khoshnood och hans kollegor studerade drygt 3000 fällande domar i våldtäktsmål från 2000 till 2015 och fann att nära 60 procent avser första eller andra generationens invandrare.
Det är förstås problematiskt och ett allvarligt inlägg i diskussionen. Varje våldtäkt eller annan form av sexuellt våld är förfärligt och traumatiskt för den som blir utsatt – alldeles oavsett vem förövaren är.
Samtidigt kan en okritisk läsning av artikeln riskera att leda tanken helt fel.
Till att börja med handlar rapporten om sexualbrottslingar som fällts i domstol, dvs det handlar om sexbrott som anmälts. Det säger egentligen inget om antalet våldtäkter totalt sett. Dessvärre är det så kallade mörkertalet betydande (se ovan).
Ännu har ingen uppföljning gjorts avseende antal fällande domar efter 2015. Det finns alltså ingen möjlighet att säga något som helst om eventuella förändringar sedan dess. Men vi vet att Samtyckeslagen som trädde i kraft 1 juli 2018 har lett till fler fällande domar. Från 2017 till 2019 ökade antalet fällande domar från 190 till 333, eller med 75 procent. Det skriver Brottsförebyggande Rådet, Brå, i en rapport till regeringen.
Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet skriver om rapporten 10 juli 2020 med rubriken “Samtyckeslagen har fått den effekt som eftersträvades”. Utgångspunkten för lagen är att allt sex ska vara frivilligt och att varje människa har rätt till sin egen kropp och sexualitet.
Det finns en mindre omfattande undersökning på ett litet antal (21) dömda våldtäktsmän i Malmö under perioden 2013–2018. Det är en pilotstudie av Ardavan Khoshnood, Emelie Stiernströmer, Marie Väfors Fritz och Caroline Mellgren, publicerad 2020. Resultaten ska tolkas med stor försiktighet, säger författarna. Bland de 21 var det en majoritet invandrare av första eller andra generationen, medianålder 33 år. I flertalet fall var förövare och brottsoffer bekanta med varandra. Det är också i det sammanhanget viktigt, säger författarna, att hålla i minnet att Malmö är en stad med större sociala skillnader än många andra svenska städer.
Några senare mer kompletta undersökningar över våldtäktsfall och rättsliga påföljder finns ännu inte, enligt samtal med Ardavan Khoshnood.
Så sammantaget: den anonyma insändarskribenten har inte mycket på fötterna. Dessutom hänvisar skribenten till en period som i huvudsak avser migrations- och integrationspolitik utformad av regeringarna Reinfeldt 1 och 2 (2006–2014). För egen del noterar vi vikten av att fortsätta följa utvecklingen nära, att tolka siffror med mycket stor försiktighet och att ägna stor uppmärksamhet åt integration och sociala frågor kring exempelvis destruktiva mansnormer, liksom åt stöd och hjälp till de som utsatts för sexuella våldsbrott, i vårt fall till exempel genom Kungsbacka Kvinnojour.
