Den 22 januari 2025 debatterade Konstitutionsutskottet i Riksdagen några frågor med rubriken ”Regeringsärenden och statsrådens arbete”. Det ingår i KU:s granskningsarbete att se över hur regeringen sköter sitt arbete, bland annat avseende svenskar som frihetsberövats utomlands och det stöd de får eller kan få, framför allt från utlandsmyndigheterna, ambassaderna, i respektive land. För att få lite mer personliga perspektiv tog jag kortfattat även upp de olösta frågorna för Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali. Texten nedan är en del av mitt inlägg i den debatten.
Herr talman,
När jag var liten fanns uttrycket “Att skickas hem på konsulatets bekostnad”, kanske andra som också minns det. För oss som haft turen att aldrig vara i närheten av att behöva be om hjälp, vare sig utomlands eller här hemma, är det kanske svårt att föreställa sig.
Mina enkla efterforskningar i ämnet pekar på att tiden runt sekelskiftet, alltså det senaste, det för 25 år sen, innebar en omsvängning i dessa frågor. Från att eventuellt kanske ha varit en reell möjlighet har det sedan dess skett en tydlig uppstramning. Det konsulära biståndet kommer numera som en sorts sista-hands utväg, efter att släktingar, kreditkort, lån och andra tänkbara lösningar övervägts och avfärdats.
Gott så, tänker jag.
Men, herr talman, det finns ett annat ämne med anknytning till detta som vi behöver tala om, nämligen frihetsberövade svenskar utomlands.
Varje år tillkommer ett par-tre hundra ärenden – och ett par-tre hundra kan avslutas. Det går lite upp och ner, men i stora drag den storleksordningen. Konstitutionsutskottet har bevakat utvecklingen i många år och upplyst riksdagen om hur det förhåller sig, baserat på uppgifter från UD och utlandsmyndigheterna.
Det finns ett par aspekter av dessa siffror som väcker oro hos mig. Dels uppges det – utan närmare specifikation – att antalet, som det heter, “komplicerade ärenden”, verkar bli fler. Dels att vi faktiskt inte riktigt vet hur långvariga sådana ärenden är, eller för den delen, kan bli. Det är otillfredsställande att inte veta om ett fåtal ärenden pågår år efter år, eller om de allra flesta avgörs på veckor eller månader.
Herr talman, den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak fyllde 60 år för ett par månader sen. Han fängslades i Eritrea år 2001 efter att tillsammans med andra uppmanat till demokratiska reformer; han har aldrig ställts inför rätta och det är oklart var han är, hur han mår och vad han egentligen är anklagad för.
Dawit Isaak fick Harald Edelstam-priset i november 2024. Harald Edelstam var som många vet ambassadör i Chile och räddade livet på många aktivister och andra under militärkuppen 1973, för mer än 50 år sedan. Det bokfördes säkert inte på samma distinkta sätt som nu, men det var helt klart många ärenden – eller individuella öden, om man så vill – och minnena lever kvar, inte minst hos dem som så småningom hamnade som flyktingar i Sverige.
Ett annat ärende är den svensk-kinesiska bokförläggaren Gui Minhai som även han fyllde 60 förra året. Sedan 2015, snart tio år, har han suttit fängslad i Kina på oklara grunder.
Vi ska inte heller glömma Ahmadreza Djalali, den iransk-svenska forskaren i katastrofmedicin från Karolinska Institutet, som är fängslad i Iran sedan 2016, dömd till döden för ett påstått spioneribrott.
Det är ärenden som dessa tre som fångar vår uppmärksamhet, medkänsla och omsorg. De är alltså alla tre sedan många år del av ärendestatistiken, men tyvärr bland de som konsulärt stöd och annat arbete, även politiskt, som säkert pågått bakom kulisserna ändå inte lyckats få en lösning. Man undrar försiktigt om det finns fler sådana ärenden.
För Gui Minhai och Dawit Isaaks fall tillsattes 2021 en granskningskommission avseende regeringens, UD:s och utlandsmyndigheternas arbete, med syfte att utvärdera och eventuellt föreslå förändringar. Kommissionen fann att arbetet i och för sig präglats av både intensitet och engagemang men att det också förekom en del brister, framför allt i de inledande skedena av deras frihetsberövanden. Ett antal tänkbara åtgärder föreslogs och arbetet med dessa fortgår.
Förhoppningsvis ska de kunna leda till färre ärenden och därmed färre människor som råkar illa ut, nu och framöver.