Kategorier
Debattinlägg 2024/25

Frihetsberövade svenskar utomlands

Den 22 januari 2025 debatterade Konstitutionsutskottet i Riksdagen några frågor med rubriken ”Regeringsärenden och statsrådens arbete”. Det ingår i KU:s granskningsarbete att se över hur regeringen sköter sitt arbete, bland annat avseende svenskar som frihetsberövats utomlands och det stöd de får eller kan få, framför allt från utlandsmyndigheterna, ambassaderna, i respektive land. För att få lite mer personliga perspektiv tog jag kortfattat även upp de olösta frågorna för Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali. Texten nedan är en del av mitt inlägg i den debatten.

Herr talman,

När jag var liten fanns uttrycket “Att skickas hem på konsulatets bekostnad”, kanske andra som också minns det. För oss som haft turen att aldrig vara i närheten av att behöva be om hjälp, vare sig utomlands eller här hemma, är det kanske svårt att föreställa sig.

Mina enkla efterforskningar i ämnet pekar på att tiden runt sekelskiftet, alltså det senaste, det för 25 år sen, innebar en omsvängning i dessa frågor. Från att eventuellt kanske ha varit en reell möjlighet har det sedan dess skett en tydlig uppstramning. Det konsulära biståndet kommer numera som en sorts sista-hands utväg, efter att släktingar, kreditkort, lån och andra tänkbara lösningar övervägts och avfärdats.

Gott så, tänker jag. 

Men, herr talman, det finns ett annat ämne med anknytning till detta som vi behöver tala om, nämligen frihetsberövade svenskar utomlands.

Varje år tillkommer ett par-tre hundra ärenden – och ett par-tre hundra kan avslutas. Det går lite upp och ner, men i stora drag den storleksordningen. Konstitutionsutskottet har bevakat utvecklingen i många år och upplyst riksdagen om hur det förhåller sig, baserat på uppgifter från UD och utlandsmyndigheterna. 

Det finns ett par aspekter av dessa siffror som väcker oro hos mig. Dels uppges det – utan närmare specifikation – att antalet, som det heter, “komplicerade ärenden”, verkar bli fler. Dels att vi faktiskt inte riktigt vet hur långvariga sådana ärenden är, eller för den delen, kan bli. Det är otillfredsställande att inte veta om ett fåtal ärenden pågår år efter år, eller om de allra flesta avgörs på veckor eller månader. 

Herr talman, den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak fyllde 60 år för ett par månader sen. Han fängslades i Eritrea år 2001 efter att tillsammans med andra uppmanat till demokratiska reformer; han har aldrig ställts inför rätta och det är oklart var han är, hur han mår och vad han egentligen är anklagad för.

Dawit Isaak fick Harald Edelstam-priset i november 2024. Harald Edelstam var som många vet ambassadör i Chile och räddade livet på många aktivister och andra under militärkuppen 1973, för mer än 50 år sedan. Det bokfördes säkert inte på samma distinkta sätt som nu, men det var helt klart många ärenden – eller individuella öden, om man så vill – och minnena lever kvar, inte minst hos dem som så småningom hamnade som flyktingar i Sverige. 

Ett annat ärende är den svensk-kinesiska bokförläggaren Gui Minhai som även han fyllde 60 förra året. Sedan 2015, snart tio år, har han suttit fängslad i Kina på oklara grunder.

Vi ska inte heller glömma Ahmadreza Djalali, den iransk-svenska forskaren i katastrofmedicin från Karolinska Institutet, som är fängslad i Iran sedan 2016, dömd till döden för ett påstått spioneribrott.

Det är ärenden som dessa tre som fångar vår uppmärksamhet, medkänsla och omsorg. De är alltså alla tre sedan många år del av ärendestatistiken, men tyvärr bland de som konsulärt stöd och annat arbete, även politiskt, som säkert pågått bakom kulisserna ändå inte lyckats få en lösning. Man undrar försiktigt om det finns fler sådana ärenden. 

För Gui Minhai och Dawit Isaaks fall tillsattes 2021 en granskningskommission avseende regeringens, UD:s och utlandsmyndigheternas arbete, med syfte att utvärdera och eventuellt föreslå förändringar. Kommissionen fann att arbetet i och för sig präglats av både intensitet och engagemang men att det också förekom en del brister, framför allt i de inledande skedena av deras frihetsberövanden. Ett antal tänkbara åtgärder föreslogs och arbetet med dessa fortgår. 

Förhoppningsvis ska de kunna leda till färre ärenden och därmed färre människor som råkar illa ut, nu och framöver.

Kategorier
Barns rättigheter Debattinlägg 2023/24

Rösträtt vid 16

Det här är en del av mitt inlägg i debatten om ”Valfrågor” i Riksdagen den 8 maj 2024. Samma dag skrev Susanna Kierkegaard på Aftonbladets ledarsida att ”Helldén har rätt – man borde få rösta vid 16 år”.

Fru talman!

Demokratin är hotad på många håll i världen och situationen förvärras år från år. 

Demokratin behöver snarare utvecklas, förankras och breddas. Det kan ske på flera olika sätt, bland annat genom att inkludera fler unga människor. I länder som Österrike, Skottland, Malta, Argentina, Brasilien och Ecuador får 16-åringar rösta, så även i delar av USA, Tyskland och Estland. 

De som är skeptiska till en sådan sänkning av rösträttsåldern ifrågasätter ofta om ungdomarna är vuxna nog att rösta, medan andra, som statsministern i helgens partiledardebatt i tv, menar att rösträtt har med myndighetsålder att göra. 

I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel skriver en grupp tyska forskare om en undersökning baserad på mer än 10.000 unga vuxna i Tyskland. Forskarteamets utgångspunkt var att uppskatta rösträttens effekter på hur ungdomarna sökte information. Det visade sig att rösträtten i sig kanske inte har någon betydelse för politiska ställningstaganden, men gjorde stor skillnad i fråga om politiska diskussioner och att använda väljarstöd i form av appar av olika slag, som valkompasser. 

Det förefaller, skriver forskarna, som att detta till och med är mer utpräglat för 16-åringar än för 18-åringar. 

Rätten att rösta förändrar alltså beteendet. 

Det går alltså inte att dra den slutsatsen att de som idag inte har rätt att rösta för att de är för unga, att det faktiskt också är olämpligt att de har rösträtt – tvärtom, det kan vara en tillgång både för deras egen skull och för demokratins.

Inom Miljöpartiet anser vi att det är hög tid för en sänkning även i Sverige och att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år i kommun-, region- och riksdagsvalen. En försöksverksamhet på kommunal nivå bör inledas. År 1909 infördes allmän rösträtt för män och en rösträttsålder på 24 år. Därefter gjordes ett antal viktiga reformer. År 2021 var det 100 år sedan kvinnor för första gången kunde utnyttja sin rösträtt. Rösträttsåldern sänktes successivt under seklets gång. År 1945 till 21 år, tjugo år senare till 20 år och så år 1975 till dagens rösträttsålder: 18 år. Snart har det gått ett halvt sekel sedan dess. 

Vi anser nu att det är dags för ytterligare en , i syfte att bredda och stärka demokratin. Det är viktigt av flera skäl, bland annat eftersom varannan ung person inte känner sig inkluderad i samhället och de flesta upplever att de inte har inflytande över det politiska beslutsfattandet. Samtidigt ser vi hur unga engagerar sig i viktiga samhällsfrågor, till exempel klimatfrågan. Vi ser också fördelar med att de flesta skulle gå i gymnasieskolan med goda möjligheter till kunskapsinhämtning det år de får rösta för första gången. 

Unga vill vara med och påverka! Vi tror att en sänkt rösträttsålder ger möjlighet att i tidig ålder praktiskt introduceras till den demokratiska infrastrukturen, vilket förutom det demokratiska värdet i sig även kan stärka sammanhållningen och respekten för samhällets grundläggande värderingar. Vi är övertygade om att ungas tilltro till det politiska systemet, och till samhällsinstitutioner generellt, skulle öka om de får delta i det. 

Demokratiutredningen, som lämnade sitt betänkande 2016, föreslog att en försöksverksamhet med en rösträttsålder på 16 år skulle genomföras vid lokala val, något som ännu inte har blivit verklighet. Genomsnittsåldern för förstagångsväljare i Sverige är idag 20 år, Europas högsta. Med en sänkning till 16 års rösträttsålder skulle denna snittålder sänkas till 18 år.

Vi har från Miljöpartiets sida motionerat om detta även tidigare och jag tänker att vi återkommer i ärendet med uppdaterade kunskaper, erfarenheter och förslag vid ett lämpligt tillfälle.

Kategorier
Uncategorized

Våldtäkter och siffror

En anonym insändare i Kungsbacka-Posten den 27 mars hävdade att Miljöpartiets migrationspolitik lett till en kraftig ökning av antalet våldtäkter i Sverige och att vi nu innehar en föga hedrande sjätteplats i antal våldtäkter/invånare bland samtliga länder. 

Till stöd för resonemanget hänvisar skribenten dels till “World Population Review”, dels till en undersökning av våldtäktsdomar i Sverige gjord av forskare vid Lunds universitet.  

Vi svarade på insändaren i Kungsbacka-Posten den 3 april. En insändartext på 1500 tecken ger inte mycket plats åt källor och annat underlag – så det följer här.

Inledningsvis ska det sägas att varje enskilt fall av sexuella våldsbrott är ett fall för mycket. Bakom alla siffror finns det drabbade flickor och kvinnor som i många fall fått skador och traumatiska minnen för livet. Inget annat än noll-tolerans är tänkbart – men vägen dit går delvis genom utredningar, statistik, jämförelser och andra data.

World Population Review redovisar antalet anmälningar – något annat är inte möjligt – i länder över hela världen. World Population Review är ett företag i Los Angeles som samlar in och presenterar befolkningsstatistik på ett lättillgängligt sätt, bland annat från US Census Bureau. När det gäller våldtäkter skriver WPR att siffrorna avser anmälda fall och tillägger att, inte minst i USA, är antalet anmälningar långt ifrån det verkliga antalet, av en rad olika skäl.

I förhållande till vår befolkning har vi i Sverige alltså ett – i förhållande till andra – högt antal anmälda fall av sexuellt våld, inbegripet våldtäkter. Men det säger inte särskilt mycket om det verkliga antalet sexuella våldsbrott. 

För att få en uppfattning om mörkertalets storlek i Sverige kan vi gå till Brottsförebyggande Rådets “Nationella Trygghetsunderökning”, NTU, som görs årligen. I undersökningen för 2019 uppger ca 1 procent av de tillfrågade att de utsatts för någon form av sexuellt tvång under året. Andelen som uppger att de utsatts har minskat något under 2017 och 2018, men det kan vara för tidigt att dra några säkra slutsatser om det. 

Omräknat till antal personer är det cirka 80.000 – nästan bara kvinnor – som utsatts för sexuellt våld. Det ska jämföras med 8.820 anmälda våldtäkter och totalt 23.200 anmälda sexualbrott under 2019. 

Vi har alltså möjligen en situation i Sverige där antalet våldtäkter faktiskt minskar samtidigt som antalet anmälningar ökar. Det säger vi med betoning på ”möjligen”, det är siffror som ska tolkas väldigt försiktigt.

Sverige var för övrigt först i världen med att kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. Det skedde på 1960-talet. Men det dröjde till 1984 innan lagen prövades.

Så var det frågan om invandrares delaktighet och eventuell medverkan till ett högt antal våldtäkter i Sverige.  

Artikeln “Swedish Rape Offenders – a latent class analysis” har skrivits av Ardavan Khoshnood, Henrik Ohlsson, Jan Sundquist och Kristina Sundquist och publicerades 21 februari 2021.Ardavan Khoshnood och hans kollegor studerade drygt 3000 fällande domar i våldtäktsmål från 2000 till 2015 och fann att nära 60 procent avser första eller andra generationens invandrare.

Det är förstås problematiskt och ett allvarligt inlägg i diskussionen. Varje våldtäkt eller annan form av sexuellt våld är förfärligt och traumatiskt för den som blir utsatt – alldeles oavsett vem förövaren är. 

Samtidigt kan en okritisk läsning av artikeln riskera att leda tanken helt fel. 

Till att börja med handlar rapporten om sexualbrottslingar som fällts i domstol, dvs det handlar om sexbrott som anmälts. Det säger egentligen inget om antalet våldtäkter totalt sett. Dessvärre är det så kallade mörkertalet betydande (se ovan). 

Ännu har ingen uppföljning gjorts avseende antal fällande domar efter 2015. Det finns alltså ingen möjlighet att säga något som helst om eventuella förändringar sedan dess. Men vi vet att Samtyckeslagen som trädde i kraft 1 juli 2018 har lett till fler fällande domar. Från 2017 till 2019 ökade antalet fällande domar från 190 till 333, eller med 75 procent. Det skriver Brottsförebyggande Rådet, Brå, i en rapport till regeringen. 

Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet skriver om rapporten 10 juli 2020 med rubriken “Samtyckeslagen har fått den effekt som eftersträvades”. Utgångspunkten för lagen är att allt sex ska vara frivilligt och att varje människa har rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det finns en mindre omfattande undersökning på ett litet antal (21) dömda våldtäktsmän i Malmö under perioden 2013–2018. Det är en pilotstudie av Ardavan Khoshnood, Emelie Stiernströmer, Marie Väfors Fritz och Caroline Mellgren, publicerad 2020. Resultaten ska tolkas med stor försiktighet, säger författarna. Bland de 21 var det en majoritet invandrare av första eller andra generationen, medianålder 33 år. I flertalet fall var förövare och brottsoffer bekanta med varandra. Det är också i det sammanhanget viktigt, säger författarna, att hålla i minnet att Malmö är en stad med större sociala skillnader än många andra svenska städer.

Några senare mer kompletta undersökningar över våldtäktsfall och rättsliga påföljder finns ännu inte, enligt samtal med Ardavan Khoshnood. 

Så sammantaget: den anonyma insändarskribenten har inte mycket på fötterna. Dessutom hänvisar skribenten till en period som i huvudsak avser migrations- och integrationspolitik utformad av regeringarna Reinfeldt 1 och 2 (2006–2014). För egen del noterar vi vikten av att fortsätta följa utvecklingen nära, att tolka siffror med mycket stor försiktighet och att ägna stor uppmärksamhet åt integration och sociala frågor kring exempelvis destruktiva mansnormer, liksom åt stöd och hjälp till de som utsatts för sexuella våldsbrott, i vårt fall till exempel genom Kungsbacka Kvinnojour.

Kategorier
2020-talet Barns rättigheter

Om barns rättigheter

Foto: Vita Marija Murenaite

En treårig flicka i Norrköping miste livet efter en tragisk konflikt där föräldrar, familjehem och en kammarrätt som inte kunde se till barnets bästa var inblandade. Tvärs emot socialtjänstens rekommendationer valde rätten att rycka upp flickan från det enda hem hon hade – familjehemmet – för att hennes biologiska föräldrar skulle få omvårdnaden.

Det hade kunnat undvikas. Barnets bästa måste sättas före föräldrarnas, skriver ett antal debattörer, bland annat i Göteborgs-Posten. ”Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad” står det också i Föräldrabalken, men det hjälpte inte flickan i Norrköping. Rätten fattade ett annat beslut, kanske baserat på lagens starka stöd för att det, som om det vore självklart, i första hand är föräldrarna som svarar för vårdnaden.

Nu har uppmärksamheten kring flickans öde fått ledande politiker att tänka om när det gäller lagstiftningen. Det togs upp till exempel upp i Sveriges Radios program P1-morgon där olika tankar på adoption och barnets möjligheter att själv ha en åsikt diskuterades. Att Barnkonventionen blivit svensk lag är inte helt säkert något som gör det bättre just i ett fall som detta. Därefter har Per Bolund och Åsa Lindhagen skrivit i Aftonbladet om att ”sätta barnens rättigheter främst”.

Barn som ”stakeholders”

På ett helt annat plan: Inför COP25 i Madrid i höstas lämnade många länder in så kallade NDCs, ”Nationally Determined Contributions”, avseende hur det enskilda landet ska följa Parisavtalet från 2015 och minska sina utsläpp av växthusgaser.

Brookings Institution är en av de äldsta tankesmedjorna i USA, inriktade på bland annat samhällsvetenskap och global utveckling. De tog sig för att gå genom alla NDCs som lämnats in och skriver under rubriken ”National strategies are forgetting about girls, youth and children” att av de NDCs som presenterats under 2019 är det bara ungefär hälften som talar om ”barn” som en egen grupp.

Och bara två av världens länder ser barnen som ”stakeholders” – alltså inte bara som ”intressenter” utan som några som tar en risk, som har något de satsar. Resten av de länder som överhuvud taget tar med barnen skriver om dem som en utsatt och sårbar grupp.

Barnens rättigheter att själva delta och bestämma över sin egen framtid, att få vara aktörer i sina egna liv är uppenbarligen inte en fråga som är särskilt uppmärksammad.

Vad är hem?

Det är alltså hög tid att se över och förstärka barnens rättigheter, roller och möjligheter i samhället. Vi måste förnya och kreativt reflektera över vårt tänkande och synen på barn som några som kanske inte bara passivt tillhör sina biologiska föräldrar.

Lagstiftningen är förstås en del av arbetet: är Socialtjänstlagen tillräcklig för att värna barnen? Passar bestämmelser och formuleringar i föräldrabalken år 2020? Är kunskaperna tillräckliga i rätten och hos politikerna? Kanske behöver vi fundera över vad ”hem” egentligen är och om det nödvändigtvis måste vara hos en biologisk förälder.

Med tillit till professionen, de som arbetar med barn och ungdomar, till politiker, forskare och andra liksom till barn, ungdomar själva borde det vara möjligt att bidra till en diskussion som samtidigt är både nyanserad och konstruktiv – och spännande.

Då först kan barn och ungdomar bli ”stakeholders” på riktigt, i sin egen framtid. Det måste ju vara rätt tänkt – det är ju ändå de som ska ta över det här klotet om några år.

Jan Riise, 15 mars 2020

Foto från Lissabon ovan: Vita Marija Murenaite/unsplash.com
Tack till Ingrid Gustavsson för kloka kommentarer
och synpunkter.

Kategorier
2020-talet

Gott Nytt 2.0

Om ett par dagar ska vi önska varandra ett gott nytt år. Vi står dessutom på tröskeln till ett nytt decennium, 20-talet.  Det förra 20-talet, för 100 år sedan, kallades för det glada 20-talet – men det avslutades med börskraschen i USA i oktober 1929. 

Jag hoppas att våra barn och barnbarn kommer att tala om 2020-talet som det årtionde när deras föräldrar och andra vuxna faktiskt tog tag i de många utmaningar de stod inför. När världen började bli en bättre plats att leva på. Lite Jorden 2.0. Och att vi i slutet av 2029 kan fira att vi lyckats med det vi föresatt oss, att Agenda 2030 åtminstone i stora drag har förverkligats.

Det är framför allt två riktigt stora frågor som vi bara måste ta i under de nästa tio åren. Och de hänger ihop.

Den första stora utmaningen är förstås klimatet. 

Och den andra är människors lika värde, jämlikhet och rättvisa.

Att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5° som Parisavtalet 2015 satte som mål verkar mera avlägset nu än för fyra år sedan – de globala utsläppen av växthusgaser har ökat de senaste åren, snarare än minskat. Ska vi nå 1,5-graders målet under 20-talet krävs väldigt stora insatser och förändringar de närmaste åren. FN talar om en nödvändig minskning med 55% under 20-talet. Det är 7% per år. 

Det innebär väldigt stora förändringar både för oss som enskilda personer och familjer och för samhället i stort. Mindre kött, färre flygresor och mer återanvändning och reparationer förändrar strukturer för jobb och transporter. Samtidigt kommer nya jobb och arbetsuppgifter att skapas. De mest kreativa och nytänkande organisationerna kommer att ställa om och kanske öka volymerna, medan andra kommer att stagnera och försvinna.

Det handlar om en annan sorts livskvalitet. En som bygger på att nästa och kommande generationer faktiskt kan leva i harmoni med naturen och inom planetens gränser. 

Det ställer stora krav på klok politik, medverkan och delaktighet för att omvandlingen till ett hållbart samhälle ska kunna ske utan att människor blir utan arbete, tvingas fly eller på annat sätt får det sämre. 

Delaktighet och rättvisa är nyckelord. Omvandlingen till ett hållbart samhälle genomförs inte genom lagstiftning och top-down ledning. Vi alla måste vilja ändra riktning. Och det kan bara uppnås genom medverkan, minskade klyftor och bättre tillgång till service och kultur för dem som inte har det idag. 

Parisavtalet och Agenda 2030 speglar den insikten och inställningen: Leave No One Behind. Det har så gott som alla länder skrivit under på. Det handlar om att göra det möjligt för alla att vara med och att anta inkluderande och långsiktiga policies, skriver UNDP, FN:s utvecklingsprogram.

Men så har vi de andra. De som försöker få oss att tro något annat. De som ritar om verkligheten för att passa egna syften. Då blir gängkriminalitet, behovet av fler poliser och färre invandrare och flyktingar (helst inga alls) det viktigaste.

De mänskliga rättigheterna urholkas av partier som ser dem som någon sorts smörgåsbord, där vissa kan väljas bort. Rätten att söka skydd i ett annat land till exempel. 

Här i Sverige har vi SD som beskriver sig som ett ”social-konservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Med en sådan grundsyn kan man till exempel ha åsikter om vilken kultur som ska tillåtas – bara den som stärker bilden av ett sammanhållet Sverige. ”Det som nyss kallades populism har blivit nationalism” skriver Göran Rosenberg i en krönika.

Men nationen som idé är inte så viktig längre. En gång var det ett uttryck för en etnisk och kulturell enighet. Idag är det snarast en politisk och konstitutionell lösning, ett sätt att hantera gemensamma frågor om allt från forskning till allmänna försäkringar och demokrati. Samverkan över nationsgränserna är mer regel än undantag inom näringsliv, vetenskap, kultur, idrott och förvaltning. Norden, EU och FN har fått större betydelse för oss.

Det är där vi måste börja. Med insikten att vi är lika och att vi måste lösa detta tillsammans. Med att göra vad vi kan för att skapa en hållbar framtid. För och med oss, de utsatta, barnen och deras barn.

Jan Riise 29 dec 2019

1920-tals bilder från Wikimedia Commons.
Fyrverkeri på Draget är en egen bild